→ Protected: Stereotyper
→ They say the last thing you do before you die is crap your pants.
Enligt MSN Money:s Life expectancy calculator kommer jag att leva tills jag är 102 år gammal eller äldre. Jag undrar vad man har att se fram emot när man är 102 år gammal… Har man fortfarande ett mål med livet då? Fast vid det laget (2087) kanske alla kan leva så länge de vill med hjälp av nedfrysning, och eftersom maten kommer intas i pillerform, behöver man inte ens röra på sig särskilt mycket för att leva. Najs.
→ Veckans SPAM #4
Dress slacks! Get yer dress slacks here! Only $9.99!
Det är inte ofta man får erbjudanden via mejl att köpa ett par så trevliga byxor, för knappt 10 dollars dessutom! Med sin Stain-Shield Finish kan man spilla kaffe och annat trevligt och bara torka av direkt. Det är väl egentligen det enda man kan begära av ett par byxor, egentligen. De finns att tillgå i fem härliga färger, och behöver inte strykas (de är ju Wash’n'Wear…). Så klicka på bilden för att se dessa underverk i all sin storhet!
→ Confession time
Hej. Jag heter Karolina och jag tycker synd om mig själv. Klart slut.
→ Statistik
Brukar kolla in min hemsidesstatistik med jämna mellanrum, och där kan man också kolla in “referrals”, mao vilken sida mina besökare kom ifrån. Det roligaste är att se vilka sökord besökarna kom ifrån.
Pendeltågskarta är ett vanligt sökord (jag ligger trea)(och fyra), och skaldjurslasagne (sexa) är nästan ännu vanligare. Det roligaste sökordet än så länge, är nog ändå skitkorv. Man börjar ju undra lite vad det är man sysslar med, när det är sånt här man lämnar efter sig på internet…
→ Om konsten att ständigt ligga på topp
Jag har under en period känt mig mindre och mindre lockad av att gå till skolan. Efter sportlovet låg min kreativitet (om det nu finns något sådant) på botten av vad som kändes som en avgrundsdjup klyfta. Detta har till stor del berott på de meningskiljaktigheter med en lärare jag skrev om förut. Eller, låt mig klargöra, jag är inte “rädd” för läraren i sig. Det som varit det största problemet är den prestationsångest som blivit följden av våra argument. Eftersom jag själv inte känner mig nöjd med arbetet, kan jag inte sätta särskilt mycket emot läraren, och detta har i sin tur gjort att jag pressar mig själv ännu mer att “skapa” vilket absolut inte resulterar i något bra.
Här ovan finns min formkurva (som jag ser den) att beskåda och begrunda, från slutet av förra terminen och fram till nu. Lars Wallin-projektet började ganska dåligt, men jag kom in i nån slags andra andning på slutet så det blev ganska bra trots allt. Efter det kom en kurs i Adobe AfterEffects som mest var rolig, och sedan hade vi några “lek-veckor” som också var riktigt kul. Sedan kom Rodeo-arbetet, och trots att jag tvekade lite, så fick jag ett helt okej omdöme och känner mig relativt nöjd med det också.
Som ni ser kommer sen början på min svacka. Prettokonsten… Jag tror jag tog lite för allvarligt på den, och vad som borde ha varit ett AHA!-ögonblick för mig och klassen (när jag och Alexandra sprejade ner de andras konstverk med oranges sprejfärg som ett pretentiöst statement), slutade i ett antiklimax. Pinsamt helt enkelt. Och detta leder oss fram till modeprojektet. Egentligen skiter jag i vad läraren tycker (fast han är ju rätt osympatisk), och jag vet att det snart är över, MEN JAG HAR JU INGA BRA IDÉER!!!
Just nu har vi två arbeten som än så länge går ganska bra - jag har justa grupper och det är gott om tid till slutredovisningarna = inte så mycket att klaga på. Jag tror att kurvan är på väg upp igen. Man kan ju alltid hoppas. Det vore inte en dag för sent…
In conclusion, det går inte att ständigt vara i sitt esse. Det finns inte en chans. Men jag måste också lära mig att kunna strunta i att allt inte blir som jag vill (men det är tyvärr lättare sagt än gjort). Carpe diem. No regrets. Hakuna Matata… Yeah, right!
→ Protected: Jag - en introvert?
→ Zzzz… Klarar inte mer!
.jpg)
Nej ni. Jag hade minsann tänkt vaka lite för att se på Oscarsgalan direkt på femman inatt, men nu, ca 8 minuter efter att inför-programmet äntligen har startat, håller jag på att slockna totalt. The 2006 Oscar Countdown går dessutom endast ut på att stressa fram intervjuer med kända, nominerade skådespelare. Jag menar, vad är det för mening när det ändå inte får tala till punkt? Försöker mig kanske hålla mig vaken till den riktiga galan börjar, men jag tror inte att jag orkar det. Jag måste ju ta mig iväg till gymmet imorgon för första gången på riktigt, och det kan/vill jag inte göra om det är för mycket människor där, vilket i sin tur innebär att jag inte får gå dit för sent. Oh my.
ps. Heja Heath, Reese och Brokeback!
→ Här är jag!
Här är min födelsedagspresent från mamma och pappa! Den tog bara tre och en halv timme att fixa, men slutresultat gillar jag verkligen! Det känns bra… men jag känner mig samtidigt lite som en mangafigur 
Byggt på WordPress. © Karolina ∞
Inlägg och kommentarer (RSS).